Välkommen att lyssna på ett bibelstudium med John Eidering om hur Israels uttåg ur Egypten och ökenvandringen kan hjälpa oss i att navigera hur man är församling idag och i framtiden.
För två veckor sedan inledde vi våran nya gudstjänstserie ”Brev till församlingen” som utgår från Jesus ord till sju olika församlingar, som vi kan läsa om i Uppenbarelseboken. Idag handlar det om det tredje brevet som hade församlingen i Pergamon som mottagare.
Men vad har då 7 brev med snart 2000 år på nacken, som skickades till 7 olika städer i nuvarande Turkiet, egentligen för betydelse för dig och mig? Om du och jag hade varit filatelister och samlat på frimärken kanske vi hade varit intresserade av breven. Men nu finns det ju inga frimärken på de där breven. Om vi hade bott i nutidens Efesos, Smyrna eller Pergamon så hade vi kanske varit intresserade av de historiska detaljerna. Men nu bor vi ju inte där. Så vilken är då egentligen poängen med att läsa dessa brev? För i vanliga fall brukar vi ju inte öppna och läsa någon annans post?
En anledning till varför vi läser de här olika breven än idag (förutom att de finns med i Bibeln) är för att dom visar för oss hur den lokala församlingen levde i mötet med den omgivande kulturen. Å med hjälp av dom olika breven så kan vi lägga ett pussel och se vad Jesus ville säga till sin kyrka. Vad han uppmuntrade och hur han också utmanade sitt folk och den underliggande frågan under de här veckorna är:
”Vad skulle Jesus skriva om brevets mottagare var Tullbrokyrkans församling?”
I en tid när pandemin har gjort det nödvändigt för oss att skala av och ställa om så har vi alla egentligen fått en anledning att fundera på vad som är allra viktigast i livet. Det gäller ju även i förhållande till församlingen. För vad gör det till exempel med oss när vi inte längre kan samlas till gudstjänst som vi brukar? När mycket annat läggs på is.
Nästa ända sedan den dag kyrkan föddes så har hon tvingats ta sig igenom alla möjliga prövningar och utmaningar och liksom blivit tvungen att hitta nya vägar för att vara just kyrka och gestalta evangeliet. Men utan att för den skull göra avkall på tron. Även om det ibland har varit något av en smärtsam och ganska dyrköpt erfarenhet så har det även fört en del gott med sig.
För när mycket av nödvändighet har skalats av så blir ju själva kärnan allt tydligare.
Å 2020 är ju inget undantag. Även vi har tvingats ställa om och har försökt hitta nya vägar. Även om saker och ting inte alltid blir vad man trodde, så har ju omständigheterna kring pandemin faktiskt gett oss en oanad möjlighet. En möjlighet att stanna upp och ställa oss frågan: Vad är det EGENTLIGEN att vara kyrka? Å vilken framtid vill HERREN att vi ska bygga? Vad kan vi vara utan och vad kan vi inte göra avkall på.
