Undervisning från Predikningar Ryttargårdskyrkan, 760 avsnitt

Fredrik Lignell
Fristående predikningar
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/bon-spelar-det-nagon-roll-ar8b2
Det är något märkligt just med bönen. Vi verkar, lite till mans, slita med att vi inte är några särskilda bedjare. Kanske är det naturligt. Bön är inte riktigt som andra saker i livet. Vi kan inte bli proffs på det, och vi kan inte tenta av det. Någon har sagt ”Jag är fortfarande en novis på bön, vem kan bemästra något där syftet är att bli bemästrad?”
Luk 6:12
Hur ska vi tänka om bön? Spelar det egentligen någon roll att vi ber? Ibland verkar ju Gud göra under trots att inte en katt har knäppt händerna, och ibland ber vi med vitnande knogar och undret inträffar inte ändå.
Om vi ändå utgår ifrån att någon lyssnar på andra sidan, vad är det som hörs, och vad ska det leda till? Vad kan man förvänta sig för effekt av att man ber? Blir något annorlunda?
Ett svar — kanske det tyngst vägande av alla — är att Jesus bad.
”Att avfärda bönen, att säga att den inte spelar någon roll, är detsamma som att betrakta Jesus som vilseförd.” (Philip Yancey i Bön)
För Jesus verkar bönen helt avgörande. Samtalen med Fadern går inte att vara utan. Han är fullständigt hemma inför Faderns blick, men känner sig ständigt lite främmande i den här världen.
Joh 17:1-5
Här dras draperiet undan, och vi får lyssna till Sonens samtal med Fadern. I bön påminner han sig själv om vem han är.
Tänk om våra böner vill hjälpa oss dra åt samma håll? En plats där jag inte behövs, (Gud är inte i knipa, Han är inte ännu en i raden av alla människor som vill ha något av oss), där min insats inte mäts och vägs (Han sitter inte heller i en idoljury), en plats där jag tankar ljus, godhet och barmhärtighet.
Det eviga livet, påstod Jesus i sin bön, handlar om att känna Fadern och Sonen. Att fördjupas i relationen med Gud. Att hålla samman min synliga värld med Guds osynliga. Att låta kontakt uppstå mellan vår trasiga värld, i viss mening mörk och cynisk, och Guds fullkomliga värld, präglad av helhet, helighet, ljus och hopp. Vi vänder oss till Gud i bön för att be om saker, ja. Gör det frimodigt. Men låt det inte stanna där. Tala med honom om det som glädjer, det som väcker förhoppningar, det som skrämmer, skaver, som tynger.
Efter bönen i övre salen går Jesus och lärjungarna ut till en trädgård som heter Getsemane. Där ber Jesus i ångest, medan hans tre vänner sover gott. Hans kamp inför det som väntar är så brutal att det står att han svettas blod. Det brister i kärlen, och ångesten rasar i kropp och själ. Varför kan inte Jesus vara lika trygg och fridfull som sina tre vänner? Han som sov i båten, mitt i stormen. Nu är det annorlunda.
Men så småningom, när allt havererar i våld, prygel och död är det de tre vännerna som faller samman och faller ifrån. Bönen i Getsemane besvarades inte med förändrade omständigheter. Jesus fick inte som han ville. Han uttryckte vad han ville, vilket är avgörande i all bön. Först när han satt ord på sin egen vilja kunde han överlämna den i Faderns händer.
Det han vann i bönestunden i Getsemane var något annat. Han sökte Faderns ansikte, Han lättade på själens tryck och han tankade mod, kraft och perspektiv ur samtalet med Gud. Det samtalet verkar ha varit helt avgörande för dygnet som väntade.
Välkommen in i bönens värld. Där finns rum för tacksamhet, för tillbedjan och beundran, men också för klagan och sorg. I bönen lyssnar vi lika mycket som vi pratar, där är vi ibland tysta tillsammans med Gud, vilket inte är så illa.
”Att knäppa händerna i bön är början till ett uppror mot oordningen i världen.” (Karl Barth)
----------------
För samtal:
I dagens predikan påstods det att det främsta svaret på varför vi ska be är för att Jesus gjorde det. Va...

Fredrik Lignell
I befintligt skick
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/del-4-om-konsten-att-inte-fly-ar94d
När livet inte blev som jag tänkt smakar vi på frestelsen att fly. Vi lever i en tid där otillfredsställelsen upphöjts till ideal. Den som är tillfreds eller förnöjsam har tappat stinget, förlorat drivet. Risken är då att vi aldrig är riktigt närvarande i de liv vi fått, utan ständigt dövar oss med alla möjliga flyktmekanismer. Och ingen tid har erbjudit så många möjligheter att fly som vår.
Paulus lever i en tid i antiken där en särskild världsbild börjar spira. Den griper inte tag om kyrkan förrän efter Paulus, men börjar skönjas. Det är en grekisk idé om människan, om världen och om Gud. Den går förenklat ut på att allt upphöjt är distanserat från jorden, från det skapade, från det mänskliga och finns högre upp, i en annan sfär, en högre andlighet, högre uppenbarelser, högre kunskap.
Paulus rör sig i motsatt riktning. Lyssna:
Ef 3:14-21
Stå fast.. Var rotad…
Den djupare andligheten finns inte någon annanstans, utan precis där människan är satt. Vi borrar i Guds godhet och kärlek för att finna friheten.
Ofta gör vi tvärtom. Vi väntar på ”the next big thing” både i våra liv och i kyrkan, vilket riskerar att bli ett direkt hot mot vårt rotsystem.
Vi har upphöjt flykten till en konstart. Kickar, förströelse, arbete, andlighet, en annan kyrka än den jag får dras med, en annan familj, andra arbetskamrater, andra omständigheter, annan stad… Flykten är inte nödvändigtvis geografisk eller konkret, utan smygande och abstrakt. Uthålligheten handlar då om att gå med Gud, tro på Honom och lita på hans trofasthet när allt talar för motsatsen.
Hur rotas vi i Jesus?
På 500-talet lever en man i Italien som heter Benedictus. Han formade en så kallad klosterregel som syftade till att hjälpa människor att följa Jesus i en turbulent tid av politiskt kaos och stora förändringar. Benedictus varnar för en grupp människor i hans samtid som beskrivs så här:
”Livet igenom drar de från land till land och stannar som gäster tre eller fyra dagar i olika kloster. De är alltid på vandring och aldrig bofasta, slavar under sina egna önskningar.”
Hör du hur detta beskriver också vår tid? Regeln består av tre principer, en av dem kallar Benedictus för stabilitas. Här finns en inbjudan till att stanna kvar och sluta jaga, sluta fly. För att det ska kunna ske behöver vi tillit. Vi behöver våga tro att Gud vill oss väl och finns i de liv som blev våra.
När Paulus talar om att rotas i Guds kärlek blir det uppenbart: Om man jagar runt som en galning utvecklas inga rötter. Flykten är en av uthållighetens främsta fiender.
Det finns en paradox i att sträcka sig efter Kristus – ett gott ideal och en gudagiven längtan – och samtidigt inte jaga på världens vis. Jag behöver, i samtal med Gud och med någon förtrogen, urskilja vad som är flykt och vad som är en djupare längtan Gud lagt ner.
Fortsätt falla i Guds händer. Våga tro att något sker när du uthålligt stannar kvar istället för att fly. Det är där, i din stabilitas, som rötterna sakta söker sig nedåt och tron mer och mer blir en kärlek. Ju mer du och jag rotas i Guds kärlek, i att vår djupaste identitet inte handlar om jobbet, framgångarna, prylarna, bostadskarriären… desto mindre benägna blir vi att fly.
--------------------------
För samtal:
Känner ni igen er i teckningen av en rotlös kultur präglad av flykt? Kan ni ge ytterligare exempel på hur det lockar oss bort från rötterna?
Vad skulle ett liv präglat av stabilitas kunna innebära för er? Tänk inte för stora förändringar, då är det stor risk att inget blir av.
Hur kan vi röra oss mot att allt mer rotas i Jesus och finna vår identitet i Guds kärlek?

Fredrik Lignell
I befintligt skick
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/del-2-att-forsonas-med-det-liv-jag-fatt-arb9g
Mose har växt upp vid faraos hov, men varit tvungen att fly då han slagit ihjäl en egyptier som plågat en judisk man. Han kommer till Midjan, där han slår sig ner, gifter sig och lever ett liv som fåraherde. Guds kallelse når honom genom den brinnande busken, och uppdraget är att återvända till världshärskaren i Egypten och beordra honom att släppa Israels folk.
Mose drabbas av tvivel 2 Mos 4:1-2
Gud frågar: Vad har du? Gång på gång ser vi detta i bibeltexterna: Gud kallar människor för särskilda uppdrag, och det han använder är det man har i händerna. Gud gör något med det som finns. Detta är evangeliets grundton. Gud kommer till världen så som den ser ut. Han använder sig av det mänskliga, och verkar svårt förtjust i det vardagliga.
Vi tenderar att uppehålla oss vid det som inte finns: Jag har inga resurser, jag är född i ”fel familj”, jag har inget läshuvud, jag saknar pengar eller tänk om jag bara fått vara frisk ... Allt detta kan vara sant. Men inkarnationen (att Gud blivit människa) lär oss att bristen på tillgångar och begåvningar till sist inte verkar avgöra vad det blir av ett liv. Gud kommer till oss och frågar: Vad har du i handen? Han kommer till världen, och han kommer till människan, i befintligt skick.
För Moses del var det en stav. Den representerade hela hans liv. Den berättade om hans flykt, den avslöjade hans yrkesliv och den var på sätt och vis en garant för hans försörjning. Vad har du i handen, Mose? Lägg ner staven. När han gör det blir den till en orm, och när han tar upp den igen blir den åter till en stav. Använd det du har i handen, Mose, så ska Gud gå med dig. Det kräver en del att lägga ner sin stav inför Gud, och när Mose gör det släpper han kontrollen. Han lägger ner sitt levebröd, sin framtid och sin trygghet på den heliga marken.
Problemet är att Mose ändå inte tycker sig ha vad som krävs. Gud kallar honom att leda ett folk på kanske två miljoner människor, och Mose tänker att det mest avgörande för att lyckas med det saknas. Mose är nämligen ingen stor talare. Ett samtal mellan Gud och Mose äger rum där Mose för frågan på tal.
2 Mos 4:10
En djup hemlighet i frågan om hur Gud handlar i vår svaghet är insprängd i Mose bön: ”... inte heller sedan du talat till mig.” Han har kvar sin stamning eller blygsel eller vad det nu är. Gud har talat, uppdraget är minst sagt överväldigande, och Moses begränsning består. Det låter kanske tufft, men är egentligen djupt trösterikt. Allt det som är Moses liv fram till den här punkten blir landningsbanan för vad Gud vill göra i och genom honom. Gud kunde verka genom fogliga änglar som aldrig syndat och som aldrig lidit nöd. Men han väljer brustna människor som kanaler, för det är genom oss som själva gjort erfarenheten som evangeliet om upprättelse, nåd och nya chanser bäst förmedlas.
När du tänker att livet farit hårt fram med dig, att det kantats av smärta, förluster och motvind, då smyger sig lätt en tanke på: Jag är diskvalificerad. Det går inte att göra något vettigt med mitt liv som är så brustet, som är så märkt av misslyckanden och elände. Fel familj, fel utbildning, blev inte gift/blev gift, sjukdom, åldrande...
Gud äger ensam förmågan att ta våra liv med skavanker, smärta och motgångar och göra något av det som hjälper andra och ärar honom. Ibland har vi fokuserat på de förändrade omständigheterna på ett sätt som inte blir bra.
Ibland gör han en sorts mirakel där skadan helas, och ibland gör han en annan sorts mirakel där skadan används.
Silver och guld har jag inte, säger apostlarna när de möter den lame mannen i Jerusalem (Apg 3). Tänk om Petrus och Johannes haft rejält med stå...