Fredrik Lignell
Vandringen
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/rastplatsen-ar54j
Mark 2:23-28
Jesus och lärjungarna sneddar genom ett sädesfält, och lärjungarna känner att de är lite hungriga. De river av några ax och stoppar sädeskornen i munnen. För fariséerna, som lutar sig mot en hel uppsättning detaljregler kring sabbatsbudet som uppstått över lång tid, är det ett tydligt lagbrott. Aha! Ni gör fel!
Människan, säger Jesus, är inte till för sabbaten, utan sabbaten är till för människan. Det var inte tänkt att budet om vila skulle skapa kramp, utan tvärtom att det skulle hjälpa. Vi skulle kunna läsa den här texten som att vilan därför inte är särdeles viktig, men det är inte vad Jesus säger.
Vilan är ett bud. Det verkar som att människan har så svårt för goda ordningar att vi måste ha ett bud, en befallning för att hamna rätt. Den enda dagen i veckan som har ett namn i den judiska och kristna traditionen är vilodagen. Sabbaten.
Bakgrunden är naturligtvis att Gud själv vilade på den sjunde dagen. (Människan trädde in på scenen när allt redan var klart. Första dagen i mänsklighetens historia var en vilodag.) Gud vilade inte för att han var trött — han kan inte bli det. Han vilade för att hjälpa oss, för att ge oss ett exempel. Om Gud kan ta en paus, då kan vi också det.
Vila är att göra något annat. I en tid då dagarna ser anmärkningsvärt likadana ut blir det viktigt att en dag i veckan odla vanor som handlar om att göra något annat.
Två perspektiv vi behöver få syn på för att kunna finna rastplatserna:
Gudsbilden
Vem tänker jag att Gud är? Har han problem med att jag njuter? Är han stressad över att jag en dag per vecka inte producerar något? Tror jag att han unnar mig ledigheten och vilan?
Självbilden
Är jag värd detta? Vilken är min plats i Guds stora plan? Vem bär vem, egentligen? Svara inte för snabbt på det. Teoretiskt är svaret enkelt, men vad berättar dina livsmönster och dina val för dig? Gång på gång påminner bibeltexterna oss om att vi är begränsade, och att Gud är obegränsad. Vi är dödliga. Minns att du är stoft.
Men vi vilar inte endast för vår egen skull, utan också för andras. I 2 Mos talas det om hur sabbaten är viktig för att tjänarinnan och oxen ska få vila.
Eugene Peterson: ”Genom sabbaten frikopplas andra människor från mig så att de kan ha med Gud att göra utan att jag petar och stör. Människor behöver vara fria från vår vägledning som alltid tenderar åt det manipulativa.”
Är du ledare, chef eller på annat sätt djupt involverad i andra människor? Din rastplats ger också dem en paus. Från dig.
För reflektion:
Människosonen är Herre över sabbaten. Har du talat med Honom om vad Han vill med dina rastplatser? Vad han tänker om dina ordningar? Har du bett honom om hjälp att få syn på vilka drivkrafter som regerar dig när det kommer till vila och återhämtning? Tänker och agerar du kristet i den frågan, eller är du en direkt avbild av vår tid? Att göra Jesus till herre över sabbaten är att bjuda in honom i det samtalet.
Eva-Marie Hultberg ,Evelin Erdtman
Vandringen
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/bagaget-ar40a
Fyra områden att reflektera över:
Vår oro
Vår skatt
Vårt obearbetade
Vår uppmärksamhet
Frågor till varje område:
Känner du igen dig?
Vad finns det för exempel från ditt eget liv?
Vad vill du se förändras?
Fredrik Lignell
Vandringen
https://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/utrustningen-ar5b8
I Bibeln talas det gång på gång om vägar. Först i en ganska oreligiös mening, där ordet väg används såsom vi använder det i dagligt tal: En människas väg/vägval spelar roll.
Ps 1:1-2
Jes 53 — Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra vår egen väg.
Jesus använder vägen, vandringen som en bild på hur våra liv utvecklas:
Matt 7:13-14
I den allra tidigaste kristna kyrkan kallade man inte sig själva för kyrkan, eller för kristna, utan för Vägen. Lukas skriver i Apg om Paulus, som fortfarande kallas Saul:
Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen och bad att få med sig brev till synagogorna i Damaskus: om han fann några som hörde till Vägen, män eller kvinnor, skulle han få fängsla dem och föra dem till Jerusalem. (Apg 9:1-2)
Så småningom, när den hatiske Saul kommit till tro på Jesus och själv blivit en del av Vägens folk, står det:
I synagogan talade Paulus under tre månader öppet och fritt och sökte övertyga dem om Guds rike. Men en del av oemottagliga och ville inte tro utan smädade Vägen inför alla de närvarande. (Apg 19:8-9)
Så den dag vi blev döpta blev vi del av Vägens folk. Det berättar för oss att kristen tro inte så lätt låter sig boxas in. Vägen har med efterföljelse att göra. Vägen handlar om vart jag är på väg och vem jag håller på att bli, mer än exakt vad jag gör och vilka positioner jag har. I kyrkans sämre stunder har vi beskrivit kristen tro mer som en plats än som en väg, i väldigt fixerade termer. Som om kristen tro påminde om avtalen man scrollar igenom när man installerar något i datorn eller i telefonen. Allt handlar om att kryssa i ”godkänn” längst ner. Här öppnar sig något annat. Vi inbjuds till ett livslångt äventyr, till en relation präglad av godhet, skönhet, fantastisk utsikt, förundran, dödsskugga, kamp, uthållighetsprov, tröst, skavsår och blåsor på fötterna och ont i knäna.
En del hävdar att det är en enkel resa utan bekymmer, men den som vandrat på den ett tag vet att det inte är självklart. Andra menar att det mest är kamp och strid att gå den, men också det är endast halva sanningen.
Min ryggsäck och mina vandringsskor. Vid en tvådagarsvandring i somras mellan Alvastra och Vadstena via Omberg: Vidunderlig utsikt, god mat (att äta matsäck i naturen är helt oslagbart), en stig full av amiralfjärilar, säkert 50 stycken. Det finns något vilsamt i att vandra, efter några timmar är det nästan meditativt. Ett steg i taget, både hjärnan, kroppen och själen får hjälp med återhämtningen. Tystnaden, naturens ljud förvisso, men inga elektroniska pip, inga konstgjorda ljud.
Två dagars vandring eller en månads, man måste ändå planera somligt och få med sig rätt utrustning. Risken är alltid att man tar med för mycket, men det återkommer vi till så småningom.
Proviant.
Det går inte att vandra utan energi. Ska vi vara del av Vägen, Jesusfolket som drar fram genom världen, behöver vi höra hans röst. Inte nödvändigtvis analytiskt, utan vi behöver äta ordet.
Ps 119:103 — Vad ditt löfte är ljuvt för min gom, det smakar sötare än honung!
Matt 4:3-4
”Men jag förstår ju inte allt”. Man behöver inte ha 100 universitetspoäng i näringslära för att käka en middag. Man behöver inte ens läsa innehållsförteckningen på alla ingredienserna. Vad stoppar du i ryggsäcken som ger dig föda för själen? Vad finns det där som mättar?
Skyddsutrustning.
Ska man ut på en vandring blir väderprognosen extra intressant. Regnskydd, keps mot solen, solskyddsfaktor i nacken… Hur ser beskyddet ut för Vägens folk? Gemen...
